Idag för ett år sedan var vi väldigt nervösa. Eller jag åtminstone. Daniel körde med sin vanliga positiva attityd, men jag var mer paranoid. Vi hade nämligen tid för det andra ultraljudet, där vi skulle få se att allt var bra med fostret som sparkade i magen. Jag minns så tydligt känslan av kall gel mot magen och stunderna innan vi fick höra de stadiga hjärtljuden. Vi kunde pusta ut av lättnad när vi fick höra att allt var bra och precis så som det skulle. Vi ville inte höra könet där på mottagningen, utan bad läkaren (?) skriva upp det på en lapp som vi skulle öppna på vår bröllopsdag några dagar senare. Vi var så uppspelta och lyckliga hela den dagen. Den lilla lappen brände i Daniels plånbok och jag klarade av högst en timmes väntan när vi väl var hemma. Vi struntade i vår ursprungliga plan om att äta en god middag och öppna lappen några dagar senare. Vi satte oss på soffan och vek upp den lilla lappen. Poika. Jag började gråta. Det kändes så magiskt och stort att få veta att det var Oliver som växte där inne. Det är ju självklart ingen skillnad vilket kön babyn hade, men varje liten detalj om babyn kändes så stor och fin. Vi visste ju inget om fostret som växte inom mig, men vi längtade efter varje bit av information som förde oss närmare den lilla personen. Vi visste bara att musik, speciellt ABBA, fick babyn att dansa vilt. Tänk att det är ett år sedan vi fick veta att det var Oliver som skulle födas till den här världen.
amanda sofia 