Stanna tiden

Vi sitter i gungstolen och gungar sakta. Du trycker din kind tryggt mot min bröstkorg och blir lugn i min famn. Det känns som evigheter sedan du var så liten att du kunde sova i min famn. Du brukade somna medan du åt och sedan låg du där i tre timmar. Mina armar brukade domna och kroppen bli stel, men jag visste att du snart skulle vara för stor och jag ville ta vara på den stunden.

Nu är du redan ett halvt år gammal. Dina personlighetsdrag blir allt tydligare och du blir aktivare för var dag som går. På nätterna håller du hårt fast vid min arm när du ska somna. Ibland öppnar du ögonen för att se att jag ännu är där. När du ser mig kan du fortsätta sova.

En morgon talar din pappa om tiden då du flyttar hemifrån och jag brister ut i gråt. Helt sådär bara. Jag skyller på hormonerna, men vet att det är mer än så. Det skrämmer mig hur snabbt tiden går. Men jag vet ju att vi har så många år, en hel livstid tillsammans. En hel livstid av kramar, filmkvällar, äventyr, bastubad, spel, sagostunder, middagar och skratt. Mycket skratt. Jag ser på dig att du kommer att vara en person med nära till skratt, som din mamma och pappa. Det blir jag så glad över. Nu är mammas pussar och pappas kittlande det roligaste du vet. Och ditt skratt är det vackraste jag någonsin har hört.

Vi sitter i gungstolen och gungar. Du trycker dig hårt mot mig och tittar upp på mig med dina stora, blåa ögon. Jag pussar dig på kinden och ditt skratt tjuter i hela stugan. Snälla, väx inte för fort.

One thought on “Stanna tiden

Leave a Reply to sallustiogiuseppa Cancel reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s