Man kan lugnt säga att början på vårt babyliv inte varit lätt. Jag skrev ju om min förlossning i tidigare inlägg. Återhämtningen håller fortfarande på, men varje vecka känns det en aning bättre. Det är nu jämnt elva veckor sedan jag födde och jag håller fortfarande på att läka. Fysioterapeuten på sjukhuset sade att det kan ta två år innan kroppen har återhämtat sig totalt. Två år!
De senaste tio åren har jag märkt hur stor inverkan min egen attityd verkligen kan ha på mitt liv. Om man tänker positivt så händer det bra saker i ens liv. Men vissa saker kan man ändå bara inte tänka bort eller påverka med sin inställning. Jag har även förstått att negativa händelser kan ha en tendens att accelerera och plötsligt befinner man sig i en situation där det bara sker olyckor efter varandra. Och lite så känns det som att de senaste tre månaderna har varit. Hur mycket jag än har velat tänka positivt har det ändå varit svårt under de senaste månaderna. Jag är så otroligt tacksam och lycklig för att vi har Oliver, men det känns ändå som att jag varit en olycksfågel den senaste tiden.
Förlossningen hämtade med sig sina begränsningar och de första veckorna kunde jag knappt sitta. När jag äntligen kunde sitta hände det något annat; Oliver blev sjuk. Det var hjärtskärande och mentalt tungt att se sin tre veckor gamla baby knappt få luft på grund av sin förkylning. När vi trodde att han var frisk fick han dessutom öroninflammation. I samma veva som han fick öroninflammation hade jag fått mjölkstockning i bröstet. Eftersom jag var så orolig för honom och visste så lite om amning (hade inte fått någon info om det från varken rådgivningen eller förlossningsavdelningen) så insåg jag inte det i tid. När jag sedan försökte tömma bröstet var det omöjligt. Jag sprang på olika läkarmottagningar där de bara kollade snabbt på bröstet och sade att det var mjölkstockning och att jag skulle fortsätta tömma bröstet. Jag fick en antibiotikakur. Jag försökte tömma bröstet med hjälp av alla knep i världen (värmekudde, varm dusch, kall kål, pump, amning i olika positioner osv) men ingenting hjälpte. Jag åt antibiotika i tre hela veckor. Och jag kände mig konstant sjuk, febrig, ledsen, glåmig, matt. Jag hade så ont att jag knappt kunde sova, bära på Oliver eller tänka på något annat än smärtan. Min mamma åkte från Ekenäs varje dag i två veckors tid för att hjälpa mig med en sjuk baby då jag själv var så sjuk att jag knappt kunde stiga upp från sängen. Julen kom och och gick, nyåret kom och gick, Olivers dop kom och gick. Allting svartmålat av den där smärtan i bröstet. Ett par dagar efter Olivers dop fick jag äntligen tag på rätt stället för mitt problem: Bröstkirurgiska enheten på Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors. Jag åkte in och mötte den första läkaren som undersökte mig grundligt och sade direkt att jag hade en abscess, dvs. en böld i bröstet. Hon såg orolig ut och jag förstod direkt att det hade gått väldigt långt. Hon sade något som fick mig ledsnare än jag kunde ana: jag måste troligen sluta amma.
Jag skickades till röntgenavdelningen där de såg att bölden var stor (6 cm) och där de sedan tömde den. Men det var inte slut med eländet. Jag var inte ännu frisk. Läkaren varnade att jag troligtvis kommer att vara tvungen att sluta amma för att bölden och inflammationen ska läka och försvinna. Jag blev själv överrumplad av sorgen. Den golvade mig totalt. Hur kunde det kännas så stort och sorgligt? När jag kom hem kunde jag inte annat än gråta. I en vecka sörjde jag amningen. Jag grät och tänkte att det här är de sista gångerna jag ammar min lilla baby. Jag var orolig för Oliver och hur han skulle klara sig utan amningen, tryggheten och närheten, modersmjölken. Jag visste inte ens att jag kände såhär starkt för amningen. Men det att jag inte själv skulle få avgöra när jag vill sluta med amningen var för stort för mig. Jag kände mig som en dålig mamma och oroade mig för hur Oliver skulle reagera på att amningen plötsligt skulle tas ifrån honom. Jag grät till och med över att jag inte hade någon bild på när jag ammar, inget minne av det. Som gravid var jag inte ens säker på om jag skulle amma eller om det skulle fungera för mig, så det kom verkligen som en överraskning till mig att jag kände så starkt. Men jag tror det har att göra med att Oliver fortfarande är så liten och att det ju är en del av min och hans relation. Ett sätt för honom att känna närhet och lugna sig. Och så skulle jag plötsligt vara tvungen att ta mediciner för att stoppa det.
På onsdagen var jag på mitt tredje besök hos Bröstkirurgiska enheten. De tömde igen bröstet och plötsligt sade de något oväntat: det hade blivit bättre! Det var inte längre någon inflammation i bröstet och jag skulle få fortsätta amma. Åh, lättnaden! Under hela Olivers levnadstid har jag gått omkring med en inflammation i min kropp. Det är ju helt logiskt att det har påverkat både mitt psykiska och fysiska mående.
När jag själv inte visste hur det här skulle sluta och då jag trodde att jag skulle vara tvungen att sluta amma, så googlade jag om liknande erfarenheter. Jag hittade ingenting. Det jag hittade var att mastit, dvs. det jag hade drabbar 3-6 % av ammande kvinnor. Hur kan jag ha sådan otur? Bristningen jag fick i förlossningen drabbar 1 % av födande kvinnor. Jag förstår inte hur det under såhär kort tid kan hända såhär “ovanliga” och dåliga händelser. Klart det kunde ha hänt värre grejer men då folk talar om den lyckligaste tiden i livet när babyn har kommit till världen, så känns det ganska tungt att själv vara bunden till sitt hem och bara må dåligt under den tiden.
Men nu när jag har blivit “friskförklarad” och inflammationen förhoppningsvis nu är borta, så tänker jag börja njuta av det här livsskedet. Det här skedet är så kort och jag vill inte blicka bakåt och bara minnas smärta, oro och sorg. Nu ska det nog vara slut med det negativa flowet här i vår “babybubbla”. Nu börjar en ny fas! På onsdagen skålade vi såklart i champagne för att jag nu äntligen var frisk.
amanda sofia 