Förlossningsberättelse del 3

Här hittar du förlossningsberättelse del 1 och del 2.

Efter förlossningen

I fem minuter hann jag ha Oliver i min famn innan de tog honom ifrån mig. De sade att hans skrik inte var tillräckligt kraftigt och jag märkte också att han hostade ut vätska. Allt hände så fort att jag inte riktigt förstod vad som hände. De sade att han måste föras till barnkliniken och att Daniel ska följa med. Precis innan det hände höll barnmorskan på att undersöka mig och mina skador. Då märkte de att jag hade fått mycket värre bristningar än förväntat och att mina bristningar var så djupa att jag måste föras till operationssalen och opereras där. Daniel måste springa tillsammans med personalen och babyn till barnavdelningen medan jag skulle bli kvar och vänta på min operation. Plötsligt tömdes hela förlossningssalen och kvar blev bara jag. Där låg jag i tystnad och chock. Alla operationssalar var upptagna och jag skulle få vänta i 1-1,5 timme. Jag hade ingen aning om vad som hände med mitt barn och jag var orolig för min egen operation. Jag hade aldrig tidigare blivit nersövd och det skrämde mig. Men mest var jag orolig för Olivers skull. Barnmorskan kom in till rummet för att hämta något. Hon frågade om jag ville ha min telefon medan jag väntade. Jag sade nej. Jag ville inte kontakta någon. Jag har aldrig känt mig lika tom som då. Både Daniel och Oliver var borta. Jag låg ensam i en förlossningssal och hade ingen aning om vad som hade hänt eller skulle hända. Barnmorskan gav fjärrkontrollen till mig och jag bara stirrade tomt på en svartvit finsk film utan att följa med. När barnmorskan kom in igen en tredje gång vågade jag äntligen fråga henne det jag hela tiden låg och tänkte på; ”kommer han att överleva?” . Hon höll en väldigt lång paus innan hon svarade att hon inte kan lova något. Paniken växte inom mig. Jag blev igen ensam i förlossningssalen och det enda jag såg var mitt eget blod på förlossningssalens golv och den svartvita filmen som rullade på i tv:n. Det enda jag kunde tänka på var alla skräckscenarion om min baby. Efter vad som kändes som en evighet öppnades dörren och in kom Daniel. Hans tårar rann längs kinderna och jag var då helt säker på att det hänt något hemskt med Oliver. Daniel lugnade mig genast och berättade att allt var bra och att han bara varit orolig att jag redan åkt till operationssalen utan att han skulle hinna se mig före. Och det hade ju såklart varit tungt att följa med sin nyfödda baby till barnkliniken utan att veta vad som skulle hända.

Daniel visade mig bilder och filmsnuttar på Oliver där han var kopplad med en massa sladdar och hade på sig en syremask. Jag var så lättad att få höra att allt var okej, men ändå orolig då jag bara fått hålla honom i ett par minuter och så togs han så snabbt ifrån mig. Daniel hann vara tillsammans med mig i ungefär femton minuter innan det var dags för min operation. Vid det skedet var jag så törstig att det enda jag kunde tänka på var en Sprite, Coca-Cola eller bara vatten. Jag hade ju krystat ut ett barn för 1,5 timme sedan och inte fått dricka en klunk efter det på grund av operationen.

Sedan var det äntligen dags för operationen och jag rullades bort i min säng. Det kändes skrämmande att åka iväg ensam, stirra upp i taket medan jag färdades längs sjukhuskorriden och rullades in i en klinisk operationssal fylld med vårdpersonal. Kirurgen kom och presenterade sig och frågade ifall det var mitt första barn. ”Första och sista” svarade jag. Eftersom jag redan hade kanylen placerad i ryggen för epiduralen som jag aldrig hann få i förlossningen, så kunde de använda den till smärtlindringen i operationen. Jag behövde alltså inte sövas ner. Men jag var livrädd att smärtlindringen inte skulle hålla under hela operationen, eftersom smärtan jag upplevt för någon timme sedan fortfarande var i så färskt minne. Under hela operationen frågade jag flera gånger ifall anestesin verkligen skulle hålla. Och jag var också orolig att jag av misstag skulle råka se något av operationen. Sjukskötaren som satt bakom mig lovade att jag inte skulle se något. Hon sade att jag skulle undvika att titta upp i lamporna ovanför mig, eftersom någon patient hade sagt att man kunde se reflektionen därifrån. I vad som kändes som en evighet låg jag där på operationsbordet och stirrade snett uppåt och försökte undvika att se i fönstret eller lamporna, tänkte på en kall Sprite, oroade mig för Oliver och kände mig bara allmänt tom. En tomhetskänsla jag aldrig upplevt förut. När operationen var över lyftes jag till min säng och rullades till uppvakningsrummet. Där fick jag äntligen saft! Jag låg där i en till evighet och ville bara komma iväg och träffa Daniel och Oliver. Jag minns att jag bara låg där i sängen och stirrade på mina blodiga händer. Jag försökte skrapa bort det torkade blodet från naglarna. En sjuksköterska satt några meter ifrån och scrollade med mobilen. Det kändes som om jag bara drömt alltihop. När jag efter vad som kändes som hundra år äntligen fick se Daniel och komma till vårt familjerum kunde jag inte annat än gråta och skaka. Aldrig i mitt liv har jag skakat så mycket som då. Jag ringde till min mamma och berättade vad som hänt. Jag var helt snurrig av all medicin och jag ville bara få träffa Oliver, men jag visste att jag inte hade krafter för det. Jag var tvungen att vila innan jag skulle få ta mig till barnavdelningen.

Det var helt omöjligt att sova. Jag hade fått sådana trauman av förlossningen och såg bara framför mig scener därifrån. Daniel satte på Friends från ipaden och vakade vid min sida så att jag skulle få sovet en stund. Efter många om och men somnade jag och sov i en halv timme. När jag vaknade visste jag att jag måste få träffa Oliver. Vi fick en rullstol och Daniel rullade mig till Jorv. Det kändes som flera kilometer, eftersom jag mådde så illa och var så yr. Det var nästan midnatt när jag äntligen fick se min baby igen. Tomhetskänslan vägrade lämna mig då jag fick se min baby men inte hade några krafter att stiga upp eller hålla honom i famnen. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Personalen frågade ifall jag hade lyckats pumpa ut någon mjölk till honom. Jag kände mig ännu sämre. När skulle jag ha hunnit göra det? Vi tog några bilder och jag tittade Oliver länge i ögonen, svalde mina tårar och blev så yr att vi var tvungna att lämna honom igen och rulla tillbaka till vårt rum. När jag kommit fram till familjerummet spydde jag fem gånger av utmattning. Följande morgon fick vi honom äntligen. Och allt var som tur bra med honom. Han hade haft övergående andningssvårigheter när han föddes eftersom hans lungor varit fyllda med fostervatten. På barnavdelningen fick han extra syre och efter en natt på avdelningen behövde han inte det längre. Nu efteråt när jag har googlat om det har jag förstått att det är ganska vanligt, men ingen berättade det för mig då när allt hände.

Barnmorskan som hade hjälpt mig i förlossningen kom till vårt rum följande dag. Hon satte sig på min säng och sade att hon inte vanligtvis brukar tänka på sina patienter när hon kommit hem men att hon inte kunde låta bli att tänka på mig. Hon sade att nästan alla säger att de aldrig mer vill föda efter en förlossning, men på mig såg hon att jag verkligen menade det. Hon var rädd att förlossningen hade orsakat ett trauma för mig, vilket jag sade att den hade. Och nu sju veckor efter förlossningen kan jag bekräfta att det fortfarande stämmer. De första veckorna kunde jag inte låta bli att tänka på hur dålig mamma jag varit åt Oliver, eftersom han varit på avdelningen den första natten, helt ensam och utan min mjölk. Varje gång han grät började jag gråta och tänkte på det om och om igen. Och jag kan fortfarande vakna om nätterna och tänka på scener ur förlossningen. Det har minskat men det händer ändå fortfarande. Återhämtningen både mentalt och fysiskt har varit väldigt tung. Men var dag som går blir det nog bättre. Och i vår lilla familj har det blivit ett mantra som vi upprepat i flera veckors tid: ”Allt blir nog bra”. Och det stämmer; allt blir bra. Sakta men säkert.

2 thoughts on “Förlossningsberättelse del 3

  1. Lina January 21, 2020 / 11:26 am

    Hej. Ville bara säga att din berättelse verkligen berörde mig. Usch, grät så mycket när jag läste och hoppas verkligen att du är okej efter omständigheterna. Tänk att du och jag som i princip födde under samma tidsperiod kan ha så olika förlossningar (och då hade jag också en fyra dagars latensfas). Vill bara säga att det var starkt av dig att berätta och vilken fantastisk kvinna du är som kämpade dig igenom och kom ut på andra sidan. Sen finns det så mycket som vården kunde gjort bättre. Vi har helt natt och dag upplevelser du och jag och så ska det inte vara. Ingen födande kvinna ska bli bortglömt och lämnad på det sättet. Stor kram till dig och igen grattis till Oliver. Han är otroligt söt.

  2. amanda sofia January 21, 2020 / 12:37 pm

    Hej Lina! Oj tack så mycket för din fina kommentar. Jättesnällt av dig att skriva så. Det känns faktiskt absurt (men såklart tröstande) att läsa om så många lyckade förlossningar och bra erfarenheter av vården under samma period som vi gått igenom det där. Men det ger ju också självklart hopp om att det inte alltid är sådär som vi hade. Mycket handlar ju om resursbrist och att barnmorskorna måste ta hand om flera förlossningar på en gång. Otroligt yrke! Men tack ännu Lina! Jag blev så glad av din kommentar 🙂 och wow så fina bilder ni fått på söta Bernie! Måste nog också boka in en fotosession med Emilia 🙂 (hon var också vår bröllopsfotograf) kram!

Leave a Reply to Lina Cancel reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s