På torsdagen klockan 13.14 skålade mamma och jag med kaffe eftersom Oliver då fyllde jämnt 5 veckor. Fem veckor låter så litet! Det känns ju som att han alltid varit med oss. Igår fick han sin sista dos antibiotika och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att han är frisk och hålls frisk. Jag märker att jag nu blivit helt paranoid om jag hör att någon hostar eller nyser. Jag stressar redan inför dopet då det troligen kommer att finnas någon förkyld gäst på plats. Oliver har ju varit förkyld nästan hälften av sitt liv då man tänker att han blev smittad när han var endast 3 veckor gammal och efter det fick han öroninflammation. Jag har inte ens ännu fått uppleva en normal vardag med en frisk Oliver, eftersom vi båda varit så sjuka. Jag har fortfarande sju dagar kvar av min antibiotikakur och kan bara säga att bröstinflammation är definitivt en av de smärtsammaste (och segaste) inflammationerna jag har drabbats av. Jag är så otroligt lyckligt lottad som fått hjälp av mamma förra veckan. Det är minst sagt utmanande att ta hand om ett sjukt barn när man själv är så sjuk att man gråter av minsta lilla och har noll krafter kvar. Den här första tiden har inte varit en dans på rosor men det kan väl bara bli bättre nu.
amanda sofia 