På lördagen var det exakt en månad sedan Oliver föddes! Så nu just är han 33 dagar gammal. På de här 33 dagarna har han utvecklats så mycket. När han föddes var han redan jätteobservant och alert. Alla sade att han inte alls verkar vara nyfödd för att han följde då redan alla med blicken och verkade så klok och färdigt utvecklad. Men ändå har han såklart utvecklats och vuxit sen dess. Som 3 veckor gammal kom det som jag längtat efter; hans första leende! Det var några timmar innan min familj skulle komma på kaffekalas och fira min 30-årsdag. Då sken hans ansikte upp och han log några gånger till mig. Det var nog den bästa gåvan. Sen dess har han lett mer varje dag. Det finns inget sötare! Vid skötbordet har vi hängt upp postern på det leende ansiktet som vi fick från rådgivningen. Vi kallar honom Reino och han är för tillfället Olivers bästa vän. Oliver babblar med honom och ler mot honom varje dag. Gulligt!
Det känns som att vi har haft väldigt otur med mycket (graviditeten, förlossningen och nu den första tiden). Oliver blev ju förkyld förra veckan och det har verkligen varit tungt. Det känns ju så fel att en 3-4 veckors baby ska vara så sjuk. Som mamma känner man sig så hjälplös och dålig när man inte kan göra något åt det. Och igår var det värsta. Han skrek tre timmar i sträck när jag var ensam hemma med honom. Han är vanligtvis den lugnaste babyn som aldrig gråter så jag visste att något var fel. När Daniel kom hem med bilen fick Oliver åka direkt till sin morfar som undersökte honom och det visade sig att han har öroninflammation. Stackarn! Det värsta var när han tittade mig i ögonen och skrek och jag kunde inte göra något åt hans smärta. Usch, det är nog tungt att vara en förälder. Dessutom hade jag själv några timmar tidigare blivit undersökt och fått det bekräftat som jag misstänkt i en vecka; jag har bröstinflammation. Så nu har både Oliver och jag olika antibiotikakurer. Vi hoppas allt snart blir lite bättre.
amanda sofia 