I nästan sex år har vi bott här. Sex år fyllda av glädje, kärlek, middagar, promenader, netflix-kvällar, nervösa stunder innan två olika bröllop, möhippor, bröder som sover på soffan, matlagning, lyckliga ögonblick, halloweenfester, vappenfester, överraskningsfester, födelsedagsfester, förlovningsfester, vinkvällar och framför allt: vardag; det jag kommer att sakna allra mest. Vår vardag i vårt kära hem. Hur lycklig jag än är över att flytta till ett eget hem, till en lägenhet vi själva har valt och köpt, så är det ändå vemodigt att lämna det här som har varit vår trygghet i så många år. Jag minns så tydligt den där stunden då vi kom hem efter vår tremånaders resa i Kalifornien. Båda hade ett tungt hjärta och med släpande steg tog vi oss fram till lägenheten, förkrossade över att vårt äventyr var över. Men när vi öppnade dörren till det här hemmet lossnade en knut inom mig. Det var inte sen heller så farligt att komma hem. Det kändes till och med bra, skönt. När jag steg in genom dörren insåg jag hur mycket jag hade saknat vårt knarriga golv och lägenheten som var bara vårt hem; inte något vi delade med tre män och en hund i San Francisco eller ett par i Los Angeles.
Det här var vårt första gemensamma hem. Det var hit vi flyttade från två olika håll: Daniel från en sliten och grå studentbostad i Åbo och jag från en sliten och grå studentbostad i Malmgård. Jag minns hur stort det kändes att se våra bådas efternamn på dörren. Hur det kändes som ett så stort steg att flytta ihop trots att vi varit ihop i 4-5 år. Men snart ser vi våra efternamn på en annan dörr och snart skapar vi nya minnen i vårt första riktigt egna hem. Och trots att jag kommer att sakna att bo såhär centralt, så vet jag ju att allt det där vemodiga, nostalgiska inte är bundet till den fysiska lägenheten. Alla de där vackra stunderna och den där känslan av hem följer ju med oss. I nästa hem kommer att vi att ordna minst lika många fester och skapa minst lika många om inte fler lyckliga minnen. Och dessutom kommer vi att bo ännu närmare havet än nu! Det ser jag nog mest fram emot.
amanda sofia 