amanda sofia

Det här året har jag fått kryssa av flera saker från min bucket list, som t.ex. att gifta mig, åka på bröllopsresa och besöka Taj Mahal. Resan till Taj Mahal fick vi som en bröllopsgåva av Daniels mamma och styvpappa. De har båda jobbat på Finnair kring 30 år så de har verkligen rest runt och sett världen och jag är så otroligt tacksam över de äventyr vi fått uppleva tack vare dem. Som t.ex. då vi flög till Kina och köpte min brudklänning.  Eller när jag fick åka i cockpiten för första gången och blev av med min flygrädsla. 

I augusti flög vi (eller okej, Daniels styvpappa Pasi flög oss) till New Delhi. Här skrev jag om vår första dag i Indien.  På vår andra dag i Indien var det dags att vakna tidigt och hoppa in i den stora bilen vi hade hyrt. Sedan åkte vi i ca 4-5 timmar till staden Agra.

När vi väl var framme blev vi igen chockade av den tropiska hettan. Jag tror inte jag någonsin har haft lika varmt och svettats lika mycket som under den här dagen under den indiska solen i Agra.

Vår lokala guide fixade in oss till området utan att vi behöva köa. Det var en säkerhetskontroll vid portarna och vi fick gå förbi den superlånga kön. Och samma hände då vi skulle in till själva mausoleet. Det kändes nästan orättvist mot de andra då kön slingrade runt hela byggnaden och vi bara stegade efter vår guide som gick förbi. Men jag klagade verkligen inte, eftersom det annars skulle ha tagit timmar att komma in.

Taj Mahal var fantastiskt vackert och mäktigt. Den vita marmorytan såg nästan overklig och magisk ut då solens strålar tittade fram bakom molnen. Ibland blev man nästan bländad då man beundrade monumentet. Orsaken varför vi fick resan som en bröllopsgåva var historien bakom Taj Mahal. Monumentet byggdes på begäran av den dåvarande härskaren Shah Jahan, som ville bygga världens vackraste grav till sin fru. På sin dödsbädd fick hans fru honom att avge fyra löften: han skulle bygga en fantastisk gravplats åt henne, aldrig gifta sig igen, ta hand om barnen samt besöka hennes grav varje år.

Vi var tvungna att ha skoskydd på oss då vi gick in till Taj Mahal, vilket man förstår eftersom detta underverk besöks av ca 8 miljoner människor per år.

Efter någon timme vid Taj Mahal åkte vi vidare. Vi besökte ett ställe där det tillverkades konstverk av samma material som användes till att bygga Taj Mahal, nämligen marmor. Det var verkligen imponerande att se hur konstverken tillverkades för hand. Så små, små detaljer som bildar en vacker helhet. Vi köpte några glasunderlägg som ett minne.

Efter besöket till marmorverkstaden var det dags att åka tillbaka till New Delhi. Vi åkte en lite längre väg för att se landsbygden. Den glödande solen blev bakom oss när vi lämnade Agra och från fönstret kunde jag betrakta människor, lösa hundar, kossor som gick på gatorna, den kaotiska trafiken och de förfallna husen. Alla var ganska färdiga efter den varma dagen i Agra så de flesta sov i bilen. När bilen guppade upp och ner på den ojämna marken såg jag barfota barn springa på gatan. De lekte och skrattade, levde sina liv, men ändå fick jag en stor klump i magen som vägrade att släppa. Jag försökte blunda men det hjälpte inte. Jag såg ändå framför mig de nerrivna husen, familjer som låg i sina hörn med bara en filt och inget tak över huvudet, de vädjande ögonen hos de små pojkarna som gick omkring och tiggde på området utanför Taj Mahal. Det fick mig verkligen att uppskatta mitt liv och inse hur bra vi har det. Men kvar blev ändå en gnagande känsla av hur orättvist livet egentligen är.