amanda sofia

Trots att det är sex veckor sedan den bästa dagen i mitt liv minns jag ändå allt så tydligt. Flera gånger efteråt har jag tänkt: “Oj bara jag skulle få uppleva den dagen om och om igen” som i Groundhog Day. Om jag var tvungen att leva en dag på repeat så skulle det definitivt vara 16.6.2018.

Allt började med att väckarklockan ringde 8.00. Sonja och jag sov i vår dubbelsäng och Fia sov på soffan i vårt vardagsrum. Jag hade somnat rätt snabbt efter en middag med flickorna, men vaknat klockan 5 och inte fått sömn. Det var ju lite pirrigt. Vi satte på musik (partysånger från 2008), dukade fram frukost, öppnade en skumpaflaska och gjorde oss i ordning. Klockan 9 ringde det på dörren och två glada flickor kom in med sina kappsäckar. Vi hade verkligen tur med våra frisörer och sminkörer. Det kändes som om vi hängde med våra kompisar och de gjorde stämningen mindre nervös. Och så sjukt duktiga de var!

Vi hade sagt att vi gärna skulle vara färdiga klockan 12. Några minuter innan klockan slog tolv smällde tambursdörren fast och kvar blev vi tre. Nervösa, pirriga, glada, ivriga och fixade med fina frisyrer och smink. Sonja och Fia hjälpte mig in i min klänning (vilket var ett litet projekt med all mängd tyll och korsettdelen som måste spännas), klädde på sig sina vackra klänningar och sedan beställde vi taxi. Då blev jag nervös!

Som tur hade jag valt de bästa brudfrämmorna som fick mig att skratta och slappna av. Jag minns att jag oroade mig för att komma in i taxin med min stora, puffiga klänning. De sade att isåfall lägger de mig ner liggandes på baksätet och springer vid sidan om taxin till kyrkan, haha. Men vi rymdes alla tre in i taxin som körde oss den korta vägen till Tyska kyrkan.

Jag märker att jag nu också blir nervös bara av att tänka på den här stunden! Taxin rullade fram till Tyska kyrkan och alla bröllopsgästerna stod samlade utanför. De skulle ju inte få se mig innan vigseln, tänkte jag. Taxichauffören förstod ju problemet, så han trängde in den stora bilen genom en smal grind, så att jag inte behövde stiga ut bland gästerna. Dessutom visade det sig att fönstren i taxin var mörka, så gästerna såg väl inte oss. Tyska kyrkans kanslist välkomnade oss och ledde oss till det hemliga rummet där vi kunde vänta tills kyrkklockorna skulle ringa. Min pappa kom också med och där kände jag hur hjärtat slog som trummor i mina öron. Där skulle vi stå och vänta i ungefär femton minuter, om inte mer. Äntligen ringde klockorna och vi började gå genom den evighetslånga gången under marken som ledde till kyrkan. Det var inte helt lätt med min stora klänning, men mina brudfrämmor såg till att slöjan eller klänningen inte fastnade någonstans. När vi väl var framme vid dörren stegade mina brudfrämmor fram längs altaret.

Pappa och jag väntade ännu några minuter. Kanslisten sa åt mig att försöka slappna av och le, njuta av varje stund. När vi började gå kände jag hur nervositeten lättade och jag fick se alla våra nära och kära samlade för att fira vår kärlek, för att fira oss. Jag fick kalla kårar och blev helt varm. Och det bästa av allt var att se Daniel framme vid altaret. Han log så stort och fick mig känna mig så trygg. Jag har aldrig sett honom lika lycklig och nervös. När vi tog i varandras händer kände jag hur han bara skakade. Jag kände mig plötsligt inte alls nervös. Efter en stund slutade hans hand att skaka och senare sade han att det var för att jag var vid hans sida. Han berättade att han (som aldrig brukar vara nervös) hade varit jättenervös när han stått där framme och väntat på mig i så många, långa minuter.

Vi hade bett om en kort vigsel och det fick vi. Jag minns knappt vad prästen sade, men jag minns hur lycklig jag var. Daniels mamma läste en del ur bibeln och min bror Fredrik sjöng och spelade en sång som han hade skrivit själv. Det var en av de vackraste sångerna jag har hört och den passade så bra till oss, trots att han en gång i tiden skrev den till sin egen fru när de hade förlovat sig. Så fint!

Bild 5-11: Emilia Nyberg

Sedan var vi plötsligt gifta! Hurra! Den bästa känslan! Vi gömde oss i ett litet rum medan gästerna ställde sig utanför kyrkan. Det var en så overklig känsla att se på varandra och konstatera att nu var den delen över och nu är vi man och fru! När vi sedan gick ut ur kyrkan möttes vi igen av ett stort gäng glada vänner, familj och släktingar. Hela den stunden i kyrkan och efter kyrkan lever jag länge på. Eller förstås hela dagen, men det får ni höra om en annan gång.