Jag har sagt flera gånger att jag inte förstår mig på människor som inte tycker om att resa.
Men igår i flygplanet, efter nästan ett dygn på resande fot, fastklämd bredvid två tjattrande personer som satt och redigerade bilder på sig själva och talade om sitt utseende i 9 timmar (jag överdriver tyvärr inte) förstod jag kanske lite tanken att aldrig mer flyga så långt bort. Speciellt med mellanlandning. Mitt mantra under hela flyget var ”det var så billiga biljetter, vi sparade ju pengar”.
Säkerhetskontrollen i Stockholm tog extralänge så vi kom iväg nästan en timme för sent. Daniel och jag fick inte sitta bredvid varandra. På grund av vädret blev den beräknade flygtiden 9 timmar och 45 min trots att den ursprungligen skulle vara 8 timmar. Det var som vanligt långa köer vid immigrationen. Men vid ett på natten lokal tid var vi framme på vårt hotell (21 timmar efter att vi startat hemifrån) och jag somnade direkt då huvudet träffade kudden.
Resan var minst sagt jobbig, men känslan av att vara här igen är ändå oslagbar. Flygresorna kommer alltid att vara jobbiga, tunga och obekväma då man bestämmer sig för att åka hit till USA (om man inte flyger i business class såklart), men det är ändå totalt värt det då man väl är framme. Snart glömmer jag nog hur ansträngande det var och jag vet att jag aldrig kommer att sluta boka flygbiljetter till varken New york eller LA.
Det känns så bra att vara tillbaka.
amanda sofia 