Förra veckoslutet var ett av sommarens absolut bästa; jag fick vara på mitt favorit ställe! Ibland tänker jag att man borde skriva en bok om hur fint det är, men sen tänker jag att alla vet väl det redan. Och den boken har jag ju i mitt huvud. Den där känslan av att komma till holmen efter en allt för lång paus, när man efter många om och men äntligen sitter i motorbåten med luften virvlande i ens hår och man ser första glimten av den bekanta holmen. Och när man stiger i land och fylls av en glädje man inte känner någon annanstans. Där har man vuxit upp och holmen har blivit en del av en. Man känner igen varje liten kotte, vrå, rot och sten. Det känns som att komma hem.