amanda sofia

En flock av pelikaner flyger med jämna mellanrum ovanför oss och deras enorma vingslag får mig att tänka på dinosaurier. Vi är i San Diego där solen alltid skiner och alla dricker lokalbryggd öl medan surfarna flyter avslappnat fram på de stora vågorna.

”Tänk, i ett parallellt universum har vi båda fötts och vuxit upp här i San Diego”

Här vill vi bo.

Solen lägger ett gult sken över havet och en klump växer i min mage; kommer vi någonsin att återvända?

Vid trapporna ner till havet träffar vi en man jag har glömt namnet på. Han är trevlig, som amerikaner brukar vara. Han berättar att han aldrig har rest utanför Kalifornien och att han sparar det tills allting är perfekt i livet och tills han har träffat någon han vill dela alla upplevelser med. Han har aldrig i sitt liv sett snö och för honom är det ett drömscenario att resa till Norden. Jag tänker på hur jag alltid längtar mig sönder till Kalifornien och att det finns människor där som verkligen vill resa till Norden. Eller så var han bara artig, som amerikaner också brukar vara.

Det är kväll och vi sitter på en låg mur och blickar ut över solnedgången. Barn som tjuter av glädje springer ner till havet och jagas av de stora vågorna. En tjusig hund med blåa ögon snusar förbi. Alla har hund här, många har flera. Himlen målas ljusröd och surfarna rider smidigt fram på vågorna. Människor samlas på stranden för att ta in allt det vackra, stunden innan solen dyker ner i Stilla havet. Bakom oss hörs ett högljutt tjatter och vi undrar varifrån det kommer. Till slut ser vi några gröna papegojor i palmträden ovanför oss. Jag tänker på hur mycket jag vill stanna här i den här stunden på stranden då solen faller ner i havet och vaknar upp på andra sidan jorden medan papegojorna ropar glatt bakom oss.