Hello California

prosecco.JPG

Bådas väckarklockor börjar ringa hysteriskt och vi reser oss från sängen med lätta steg. Att åka på resa är nog den enda rimliga orsaken till att vi vaknar på gott humör innan klockan ens slagit fem på morgonen. Stora blöta snöflingor dalar ner på oss och fastnar i våra hår när vi drar våra kappsäckar genom Helsingfors. Staden sover och det enda man hör är spårvagnens gnissel. Vi konstaterar båda att vi inte kommer att sakna det här ruskiga vädret. Det ska bli skönt att komma till värmen, tänker jag när jag tittar ut på det finska landskapet från det lilla fönstret i flygplanet. Innan vi ens har hunnit lyfta har Daniel somnat. Han sover djupt och ibland sneglar jag orolig på honom när han i sömnen nästan lutar sitt huvud mot granntantens axel. Daniel vaknar när vi landar i Stockholm.

Vi går ombord på det nya, moderna Norwegian-flyget. Flyget är nästan fullbokat och redan efter några minuter minns jag varför jag hatar att flyga. Jag tänker irriterat att det nog bara är en viss sorts människor som fäller ner sina ryggstöd på flygstolarna utan att fråga personen bakom om det är ok. Jag känner mig instängd. Jag läser på Kepler och försöker sova lite, utan framgång. Daniel ser på tv-serier som han har med på sin Ipad. Flygplanet surrar och för oljud. Varje timme kollar jag hur mycket det är kvar av flyget. Tiden går så långsamt.

När det har gått sju timmar känns det som om vi snart är framme, trots att det fortfarande är tre och en halv timme kvar. Jag försöker sova för en fjärde gång, men allting är så obekvämt. Jag avundas verkligen människor som lyckas somna var som helst. Det hade underlättat så mycket och tiden hade gått så mycket fortare. Jag försöker och försöker. Till slut förvandlas jag till en av där irriterande människorna: jag fäller ner mitt ryggstöd. Allting är så situationsbundet och det är så lätt att bortförklara sitt eget beteende, hinner jag tänka innan jag slumrar till och äntligen somnar.

När vi kommit genom säkerhetskontrollen och fått våra väskor stiger vi ut i den varma luften. Vi hoppar på en buss som tar oss till bilhyrningsstället. Först är jag irriterad, trött och illamående efter den långa resan, men när vi åker en bit och jag ser palmerna och staden jag saknat faller alla bekymmer bort. Vi får välja en liten, vit bil som vi lägger våra väskor i. Vi hoppar in i bilen och börjar köra. Vi åker längs 405 och pekar och skrattar och förundras över känslan av att vara tillbaka. Det känns som om vi aldrig åkt härifrån. 

Nu är det tjugosex timmar sedan vi startade vår resa och sammanlagt har jag sovit 45 minuter. Inatt kommer jag att sova extremt djupt och vakna så lycklig som man bara kan vakna.

17948460_10155014777400867_1714159627_o

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s