De här vackra pastellkvällarna känns sorgligt avlägsna nu i det här ruskiga vädret. Men imorgon är det “redan” första februari, vilket betyder att vi om 28 dagar inleder en vårmånad. Tiden skulle gärna få gå fort, men samtidigt långsamt, för annars hinner jag inte skriva färdigt min avhandling inom utsatt tid. Eller jag har själv valt min deadline, men jag måste försöka hålla mig till den. Ibland känns det som om jag borde skriva ner en massa anteckningar om den här tiden i mitt liv, för att det ju är mina sista månader som studerande. Det är ju ändå en slags end of an era då man har studerat största delen av sitt liv. Men jag kommer inte att sakna den här stressen eller de ständiga skuldkänslorna över att ha något ogjort. Men nu tänker jag igen för långt in i framtiden. Ännu är jag inte där, men det känns bara skönt att få tänka att det här nångång kommer att ta slut. Hoppas jag? Fast vem vet, kanske jag nångång kommer att sakna den här studietiden.
amanda sofia 