Det är så enkelt att fastna vid sina gamla vanor, hålla fast vid traditioner och göra så som man alltid gjort. Eller alltid gå samma rutter på sina promenader. Igår fick jag plötsligt lust att gå nya vägar och så bestämde vi oss för att ta färjan över till Sveaborg. De senaste åren har jag varit där endast som bröllopsgäst eller för att delta i kräftskivor.
Vi hittade ett idylliskt café på andra sidan holmen, där vi parkerade oss med en kaffe & coca cola zero.
Plötsligt smög en ganska stor katt fram till oss. Jag har egentligen aldrig varit så förtjust i katter, utan alltid föredragit hundar. Men ärligt sagt så har jag aldrig ägt en katt, så jag kan inte säga så mycket. Dessutom är ju alla djur fina. Den här katten var nog speciell. Den kändes mer som en hund, eftersom den ville ha så mycket närhet. Den kände nog på sig att Daniel älskar katter, för den placerade sig vid hans ben och kände sig trygg där. Sen låg den kvar hela den tiden vi satt där. Och när vi gick iväg och sa hej då, tittade den väldigt sårat på oss och följde oss med blicken tills vi försvann bakom hörnet. Jag fick ont i hjärtat och hade gärna tagit hem den!
Trodde att det bara var hundar som ligger såhär avslappnat på rygg med tassarna i vädret då de känner sig trygga och vill bli krafsade på magen.
Sveaborg var ödslig och ganska sval, men jag tyckte om holmen så som den var. På somrarna måste man alltid trängas där bland andra människor.
När man är där kan man ju inte låta bli att undra hur det skulle vara att bo där..
amanda sofia 