Vi plockar fram grönsaker och frukter och vakar hela natten för att se på Oscarsgalan. Det känns inte som förra året; en rastlös känsla har bosatt sig i mig och vägrar att försvinna. När jag somnar vid sju tänker jag på palmträden och på hur solen strök sig längs vår gata i Santa Monica och jag kan inte låta bli att sakna den resan, den staden, den tiden. När vi går upp till Observatorieberget och blickar ut över Helsingfors ser vår nuvarande stad så liten ut. Jag frågar Daniel om han har ålderskris, men han svarar nej. Jag önskar att jag också kunde göra det. Jag säger att jag är rädd att tiden tar slut och att man inte kommer att hinna se allt man vill se eller göra allt man vill göra här i livet. Hemma skriver jag upp mina tre högsta drömmar på en lapp och placerar den varsamt på kylskåpet. Inte för att jag någonsin skulle glömma bort dem, men så att drömmarna stirrar på mig varje dag och påminner mig om att gå i rätt riktning.
P.S. I morgon är det vår!!
amanda sofia 