En natt fick jag inte alls sömn. Det kändes omöjligt. Jag vände och vred mig och lakanen ströp mig. Jag hade plötsligt drabbats av sömnens värsta fiende; stress. Det underliga var att det inte ens var något jag vanligtvis stressar över, men just då när jag skulle lägga huvudet på kudden och försöka sova, smög den sig fram. Jag fick plötsligt panik av att jag inte ännu är färdig med mina studier. Då på natten kändes det galet att ha fyllt 26 och ännu studera. Tankarna blev som en rad dominobrickor som knuffade varandra och bildade ett slags mönster när de fallit ner. Till slut väckte jag Daniel och frågade varför jag inte ännu är färdig med mina studier. Han sa:
“Sluta stressa. Du har jobbat och varit i USA, skulle du nånsin byta ut det?”
Jag pustade ut och höll med. Nej, jag skulle aldrig byta ut det. Och sen kunde jag äntligen blunda och somna.
Ibland behöver man att någon säger högt det man själv redan vet.
amanda sofia 